.

Som många av er vet är en nära släkting till mig väldigt sjuk i lung och skelettcancer. Jag tror inte det är någonting som jag har skrivit så mycket om tidigare, men nu kände jag att det var dags. Jag har aldrig varit tillräckligt gammal för att förstå när människor runt omkring mig har gått igenom svåra sjukdomar tidigare. För visst har jag förlorat släktingar i cancer tidigare men jag kan inte minnas att det kändes så här. När jag fick beskedet blev jag rädd. Jag blev rädd för min egen skull, men framförallt för min familjs skull, och det hade jag nog all rätt att bli. Hela vår familj förändrades i och med denna sjukdom och det har gått från hysteri till ignorans och förträngning till att nu ha hamnat i någon slags acceptans. Förändringar är inte längre lika märkbart stora och vi pratar om det som en vardaglig sak. Men då och då kastas vi tillbaka i allvaret.

Allvaret är här nu, men fråga mig inte när det började, för jag för upptagen med att blunda för det. Min släkting ligger nu på sjukhus och mår uppenbarligen inte alls bra. Men det som slog mig var att hon inte skulle få komma hem än på ett tag, sa dom. Än på ett tag? jo visst, någonsin är väl frågan. Jag har alltid hört människor berätta om hur det är när slutet närmar sig för en sjuk människa, och det är ingenting jag vill vara med om. Att man inte bara kunde välja att nu är jag klar och därefter somna in. Varför ska man tvingas gå igenom den sista tiden och ha ont och veta att alla människor runt omkring en kommer för att säga hejdå. För hur säger man egentligen hejdå? Ingen av oss vet ju när avskedet faktiskt kommer att ske.

Jag är bara 18 år, och har förhoppningsvis hela livet framför mig. Dom dödsfall jag har varit med om har varit förjävliga rent ut sagt och tanken på alla jag i framtiden kommer att tvingas genomgå är skrämmande. Att det är livets gång är väl rätt logiskt, men man ska fortfarande klara av att hantera det. Men alla andra verkar ju göra det så då ska väl jag också klara det. Just nu önskar jag bara att hon fick komma hem, ha familjen runt sig och somna in i lugn och ro. Det lidandet hon har framför sig förtjänar hon inte, det gör ingen. Hon har levt för oss så länge nu och hon har kämpat för att vi har bett henne, och visst har hon fått dagar hon aldrig enligt läkare skulle ha haft. Kalla det mirakel eller kämparglöd, den här människan är och kommer alltid vara en stor inspiration för mig och även om vi inte är redo att säga hejdå så kanske vi måste acceptera att hon är det.